Vår bil är sjuk och är hos bildokton. Det är så illa att den kanske inte går att rädda, eller inte är värt det rättare sagt. Vi kommer ingenstans och jag känner mig låst, handikappad, instängd  och superputt. Hur tusan ska jag kunna träna sök och skydd utan bil? Lydnad går väl an, det kan man ju träna var som helst, men jag vill ut i skogen och lägga spår, träna sök och umgås med hundvänner. Jag vill till klubben och till Kroka för att träna skydd. Jag vill kunna åka till mamma. Jag vill träffa Lina och Elsa, träna och fika. Jag vill ut i ur stan bara för att andas. Jäkla bil!

Jag har tagit slut, min energidepå har sinat och jag är trött, trött, trött. Jag orkar inte plugga och tentan på torsdag räknar jag med att få hoppa över. Tur att man får göra omtenta! Jag vill bara träna hund, det är en lisa för själen, umgås med hundfolk, husse och mamma, och sitta i soffan och göra ingenting...får man det? För att gnälla lite till så har jag blivit handikappad. Jag har ont i tån, skitont rent ut sagt Jag har fått en inflammation och tån är varfylld och svullen och jag haltar fram som en gammal gumma. Tills i eftermiddag har det gått hyfsat att gå i skor, men nu är det strumpläst som gäller och kvällens antijaktträning är inställd. På grund av en jäkla tå!!

I dag har jag i alla fall varit på sjukhuset i två omgångar. I morse fick jag något radioaktivt insprutat i venen. Åååh, jag avskyr när de sticker mig i armvecket *ännu mera gnäll*. Sen fick jag åka hem en stund och sedan tillbaks igen för skelettscan. Nu är det en veckas väntetid på beskedet. En märklig känsla att gå och vänta på sin dom, leva eller dö. Cancer är en skitsjukdom och de som har varit med längre i gemet säger att man lever mellan undersökningarna. Från besked till besked. Ska man klara sig den här gången, har den kommit tillbaks, har den spridit sig osv. Får man ett halvår till? Tur att man är en sån där som inte oroar sig förrän problemet är ett faktum. Jag är ju alltid sån så känns inte så farligt faktiskt. Det får bli som det blir och så länge jag inte blir motbevisad så är allt ok och jag är frisk

Finaste Kuba, igår på en tur i Sandsjöbacka:

I kväll, eller rättare sagt sen eftermiddag, dog min plastpappa och mammas livskamrat sedan 21 år tillbaks. I hallen, tillsammans med min mamma, hastigt men inte helt oväntat. Jag sörjer inte för min egen del, vi hade inte så mycket kontakt, men är förstås ledsen för min mammas skull.

Dagen började dock betydligt trevligare än så. Jag mötte upp Lina med Elsa och så åkte vi till klubben för att spåra och träna lydnad. Det gick väl sådär. Heidi är ju inte riktigt på topp, blir tröttare fortare och inte lika i gasen som vanligt. Lägg där till en matte som gör massor med fel så har ni scenariot. Det kändes med andra ord inte så himla bra! Nåväl, Lina hade hökögonen på så det blev mycket "saker jag inte ska göra och saker jag måste tänka på" i min träningsbok. Tack snälla Lina, det var mycket behövligt och guld värt 

Positionen är på G

Åskarsvansen är på

Inkallning

Bök på hög nivå!

Elsas härliga attityd i fria följet!

Ge hit belöningen!

Vilken dag! Hela dagen har vi i klassen åkt runt Göteborg och angränsande kommuner för att kika på jordarter, isavlagringar, sedimet etc. Kallt som tusan var det trots att solen sken från klarblå himmel. Jag kunde inte sova i natt så det var riktigt segt. Gissa om det var skönt att komma hem!

Någon jordartsdugga blev det inte i går, jag orkade helt enkelt inte. I bland tar det bara stopp och jag är inte mer än människa tyvärr. Nu har jag helgen på mig för nästa tillfälle är på måndag. På tisdag blir det skelettröntgen och sedan på torsdag tenta igen. Hujeda mig! Tur att man har hundträningen att rensa tankarna med ibland

I söndags var det sök och Kuba visade vilken ras hon verkligen är. Hon ville inte springa alls. Det krävdes popup och rejält med motivation. De är inte pålitliga de där stora röda precis. En del lydnad har det också blivit. Kuba börjar få ett jättefint fritt följ, men helt plötsligt kan hon få för sig att nu får det vara bra, och ja, då får det vara bra helt enkelt. Heidi gör också framsteg och hennes läggande börjar se riktigt fina ut. Fria följet är än så länge lite svajigt. Ibland går hon precis så som jag försöker lära om henne att göra, ibland glömmer hon av sig och börjar tränga. Men skam den som ger sig! Övriga moment är på g.

I går var det skydd för Jörgen Köster igen och Heidi var jätteduktig. Inte riktigt samma glöd som hon brukar ha, men heller inte lika mosig som hon var på Kroka sist. Hon piggnade dessutom till ju längre vi körde och i andra passet kändes hon mer i gasen. Vi tränar mycket på transport i olika varianter och hon börjar förstå riktigt bra att det är vid matte man ska hålla sig, oavsett avstånd till figuranten och oavsett fart. Hon biter rätt bra, släpper fint, bevakar utan kladd och går på mina kommandon. Tyst, lugn och fokuserad. Det kunde man inte tro skulle ske när hon var mindre

Alla rätt på stenduggan. I löööv sten!

På tisdag ska vi kunna känna igen och namnge 20 olika jordarter. Vet ni hur förbaskat svårt det är? I hate jordarter!

Lydnaden i går med Mette gick bra, det tar sig för varje gång och nu har vi i alla fall börjat med framförgåendet. Inte mitt favoritmoment precis men det ska ju läras in det med. Trängandet i fria följet är snart ett minne blott och även den sega rumpan. Heidi är skitkul att träna lydnad med, frustar och vill jobba, jobba och man kan dra upp henne rejält utan att det vare sig kommer pip eller överslag. Hoppas det håller i sig! Däremot får jag nog ta tillbaks det där om att hon är duktig på platsliggning

Kuba och Heidi har verkligen blivit superpolare. De leker och härjar som tokar ute och de leker på precis samma villkor. De jagar varandra och byter hela tiden om. I 10-20 meter så jagar Heidi Kuba, sedan byter de plats i språnget och nästa 10-20 meter så jagar Kuba istället Heidi. Så stannar de ibland för en liten brottningsmatch och sedan kör de igång igen. Gullungar!

Tack förresten för alla fina kommentarer. Jag har världens bästa bloggläsare, och många utav er är ju förstås mer än så *smack*

Jag ska inte påstå att jag har varit så där himla flitig med att träna lydnad den här veckan, men både Heidis trängande och Kubas urdåliga position börjar ordna sig. Det är gött att ha två så lättlärda hundar. Kubas läggande under gång är fantastiskt, Hedi lägger sig snabbt där fram, men bakdelen tar lite tid på sig. Kubas inkallning är super, Heidis delar jag fortfarande upp i ingångsdel och fartinkallningsdel. Båda två har en hyfsad apportering men där finns lite att jobba på. Framförgående...har jag förträngt än så länge Hopp *harkel* jooo, det ska jag vi väl jobba lite mer på men platsliggning är de ganska duktiga på i alla fall

I går var det skyddsträning på Kroka. Det är alltid lika trevligt att vara där! Däremot kände jag inte riktigt igen Heidi. Hon var inte alls som vanligt utan kändes väldigt trött och ofokuserad. Kladdade lite vilket hon inte har gjort förut, ville inte riktigt hänga med i transport och var allmänt...ja inte som vanligt i alla fall. Kanske är det löp på gång ändå?

Hos kirurgen gick det bra, eller inte alls, beroende hur man ser på saken. Det var egentligen bara ett samtal där han förvissade sig om att jag är med på noterna. Nu ska jag skickas vidare till samtal med plastikkirurgen då jag samtidigt med borttagandet ska få nya bröst - direktrekonstruktion. Ja och sedan är det ju väntetid så det kan nog dröja ett tag. Den 19:e ska jag däremot på skelettröntgen. Jag har haft ont i nacken sedan i maj och sprider sig bröstcancer så är det i första hand till skelett eller lever. Nu är det bara att hålla tummarna för att all strålning och cellgifter lyckades ta död på alla cancerceller och att det bara är en långdragen sträckning eller nåt. Min lever är ju fin i alla fall men om man kan säga det samma om skelettet, ja det återstår ju att se. Har det spridit sig dit är det obotligt, då är man kroniker och får förlita sig på att nya cellgifter kan bromsa eländet några år.

Först ett jättestort grattis till Lina som äntligen fått en frisk hund, Elsa är friröntgad Jag hoppas Heidi följer i hennes fotspår, men när det gäller leder kan man aldrig vara säker. Rysligt!

I dag bar det i väg på sökträning och när Kuba såg mig packa sökväskan och sedan insåg att hon skulle få följa med, ja då var det en mycket lycklig mule där bak i bilburen. Heidi fick vara med och valla rutan, leka med de andra unghundarna och springa av sig ordentligt. Kuba satt och darrade av upphetsning i bilen när jag tog ut henne inför söket och oj vad duktig hon var, här behövdes ingen påminnelse trots att det var ett tag sedan! Vindade in figuranterna från stigen, som en raket rakt ut, fina framslag och sedan som raket tillbaks till mig med rullen. Det är nästan skam på torra land att inte komma ut och tävla med henne så nu ska jag in och peta ordentligt i fria följet som har blivit riktigt, riktigt dåligt. Hon håller kontakten superfint och har en härligt attityd, men är en halvmeter för långt ut och en halvmeter för långt fram. Men men, det ska väl gå det med, hon är ingen omöjlig hund precis min fina mule

Nu ska jag fortsätta plugga kvartärgeologi. Geologioken är tjock och tung som en tegelsten, på engelska och är min nya kärlek

Heidi idag: 55 cm, 20,8 kg. Det växer och gror!

Jag tror Heidi har läst min blogg och tänkt; Aj fan, är det så matte ser på mig, nu får jag allt skärpa mig!

De sista dagarna verkar hon ha kommit ur den där bångstyriga och stissiga tonårsperioden och varit väldigt sansad och balanserad. När hon har hälsat på folk så har hon gjort det lugnt (hon är inte så intresserad egentligen men när hon väl hälsar så slår hon lätt över) och äntrade både skyddsplan i förrgår och kurs igår tyst och sansat. Hon har rullat ihop sig hos mig med huvudet i mitt knä och somnat sött, kunnat bli masserad på golvet utan sprattel, legat avlappnad utan flås på rygg i min famn, bollats runt av husse utan gnöl och varit allmänt mysig. Till och med stenmanin börjar gå över. Jag har ju alltid ansett henne som en lätt hund, trots tonårsslyngel och hantering, och fortsätter det så här så så kommer Heidi vara en typisk blogghund

Kursen i går då?

Brukslydnad för Mette Klavenes och det var kalas. Ett litet trevligt gäng (bl a Maria med Myrra ) med trevliga hundar i jättetrevliga lokaler - träning inomhus - haleluja! Ett bra upplägg där varje hund körs för sig och där man går igenom det man behöver träna på samtidigt som alla får tips och inspiration. Mette är väldigt duktig och pedagogisk och för Heidis del så fokuserade vi igår på fria följet och läggande under gång. Med de nya tipsen och en matte som gör rätt och inte får sin hund att tränga så infernaliskt så kommer det bli hur bra som helst.

Några kommentarer från Mette ang Heidi: högtempererad, lättlärd, lyhörd, lättstyrd, trevlig, balanserad.

När vi kom hem efter kursen möttes jag av en vandrande tunna i hallen. Kuba hade lyckats välta mattunnan och locket hade öppnats lite trots sin låsanordning. Jag vet inte hur många liter hon hade lyckats knöka ner i sin mage men jösses, full var den. Det är inte första gången så jag vet sedan tidigare att det bara är att hålla lite extra koll på henne. I dag bajsade hon tre gånger på morgonprmenaden men är fortfarande tjock som en julgris. Skithund! Det är bara när jag åker iväg med Heidi hon gör bus, är båda hemme så rör ingen någonting.

På tisdag ska jag träffa kirurgen. Det börjar närma sig farväl till mina båda bröst. Jag sörjer inte över dom, men jag ser inte heller fram emot operationen, när den nu blir. Jag är trött på att vara trasig, jag är trött på att bli stucken i och jag är trött på att ha ont *gnäll & gnöl*

Skitcancer!