Stort grattis till Lina som är klar med sin utbildning och numera är dipromerad hundfysioterapeaut. Fy f*n vad skönt (jag är grymt avundsjuk)

Även ett stort grattis till kennelpappa som har tagit sitt 23:e cert i skyddet med Akita. 23 st!!

För övrigt en trist vecka med näsan i skolböckerna och huvudet i ett mörkt hål! Ett par spår har det blivit och jag har börjat lära Heidi att backa ut i bevakning, ja några skinklängder än så länge, men annars så har det inte hänt så mycket på träningsfronten heller. Ingen av hundarna klättrar på väggarna vid lugna dagar vilket är väldigt skönt!

Här kommer lite halvtaskiga bilder ifrån Nya varvet i dag.

Karin och Jörgen fixade en underbar helg. Trevliga förare, högklassig skyddsträning, intressant teori och underbar mat! Det var ju inte så man vantrivdes direkt Hade jag inte varit en fattig student hade jag åkt på alla läger där borta!

Heidi skötte sig jättefint och visade sig vara en mycket balanserad och trevlig liten tös även där. Hon fick sammanlagt tio pass i skyddet och eftersom hon är duktig på bevakning, transport och släppande så har vi mest koncentrerat oss på annat. Hon har haft fina bett och inhopp men av någon anledning har hon fått en dipp där. Ärmen är inte så jätteintressant över lag, men däremot pinnen som finns i så hon vill gärna in och "sorka" när hon fått den. Dessutom är hon lite fin i kanten och när ärmen blev full av ridhusunderlaget så ville hon inte riktigt bita tag i den. Nu jobbade vi med linor och för att få upp både intresse, inhopp och bett och det fungerade bra. Vi började även med att få henne att backa ut i bevakningen och det verkar inte vara några problem alls, hon är ju lättlärd den lilla. En tänkare både på gott och ont

På söndagseftermiddagen fick en vi en glad överraskning då systrarna Hetza och Hydra med mattar kom förbi. Det var verkligen jätteskoj att få se dem! Herman bor ju på Stormvallen så det var sammanlagt fyra H-uliganer att skåda. De är väldigt lika! De har förstås även olikheter, men det syns verkligen att de är från samma kull. Heidi är något mindre (inte så mycket som jag trodde dock och när jag kom hem visade sig att hon har växt lite sista månaden), något nättare och något mörkare. Hon har mindre intresse för människor och ligger kanske lite lägre i temperament. Trevlig liten syskonskara! Även halvsystern Mallekrafts E'Besta var med. En jättehärlig liten tik!

Tack Köster för en suverän helg!

Tack Lina för presenten, det var inte "så lite så"

Eftersom det var för dåligt ljus för min kamera så blev det inga actionbilder. Det får bli en bild på Finaste Elsan i stället!

Jag börjar tycka lydnad är riktigt kul. Herregud, det trodde jag aldrig att jag skulle säga, men det är kul att träna med en hund som Heidi Hosan! Vi börjar få ordning på de sneda sättanden och apporten börjar bli riktigt bra. Jag kan dra i den utan att hon släpper eller tar om och hon vill ibland automatiskt vika in rumpan och sätta sig brevid mig med den. Greppar fint, tuggar inte osv när jag hystat i väg den. Det har varit mitt riktiga hatmoment men med henne har det inte varit några större problem, halleluja! Läggandet behöver vi lägga lite mer krut på och även framförgåendet, men vi har ju hela vintern på oss. Hoppet ja...ja det borde vi ju börja med någon gång *harkel*

Spårat har vi gjort också och det går bättre och bättre. Hon har haft lite svårt att förstå att man ska fortsätta efter apporterna men det börjar släppa det också. När hon väl spårar så gör hon det lugnt (ja i alla fall om man jämför med förut då hon rusade fram som ett skållat troll) och metodiskt med nosen fint i kärnan. Apoorterna tar hon i ett huj och rusar till mig med, utan tugg dessutom (halleluja igen, det är man inte bortskämd med). Vinklarna behöver vi jobba mer på med det ska nog bli bra det med.

Det stora problemet med Heidi är hennes jakt, jag får ingen ordning på den, hon är extrem. Det är det enda i hennes huvud när vi är ute och jag blir snart tokig!

I kväll är det skydd på Kroka men jag vet inte om jag ska dit eller stanna hemma. Jag hostar, känner mig lite småfebrig och det ösregnar och blåser ute. Inte en bra kombination!

Jag har insett att näringsspår inte fungerar över huvud taget på Heidi. Hur jag än lägger upp det så blir det bara ett godisletande av det hela. Så, nu har jag börjat om från början för att lära henne att man följer fotspår och allt godis kommer från mig. Har därför de senaste dagarna lagt helt vanliga apellspår åt tösen med helt vanliga apporter. Första spåret gick väl lite sisodär men vi kom i alla fallt till första apporten. Det var ju lite mysko för någon sådan har hon aldrig råkat ur för, jag har bara haft näring och en leksak i slutet, men efter att ha visat henne att man plockar upp den, kommer till mig och byter mot kattmat så var det nemas problemas. Nästa apport lyckades vi med gemensamma krafter hitta och den plockade hon direkt och kom rusandes med. Tusan vad skönt med en hund man knappt behöver lära vissa saker! Det som sedan var lite klurigt att förstå för lilla rödräven var att man ska fortsätta, att spåret går vidare med fler apporter, men se det ville sig inte riktigt. Nåväl, dagen efter lade vi ett nytt och då jäklar, då gick det kalasbra (tack Lina för att du uppmärksammade mig på felet jag gör men inte tänker på *har en viss tendens att hjälpa till*). Spårade fint, plockade apporterna fint...tills det helt plötsligt kom en flatte med husse travandes i spåret. Efter det blev del lite snurrigt och slutet hittade hon inte alls. Men men, nu är vi på g!

I dag var det äntligen dags för sök och eftersom det regnade så valde jag att ta med Heidi och låta fryslorten Kuba vara hemme med husse. Heidi har jag ju bara testat några gånger i säket för att inse att hon behöver lite mer mognad för den grenen och sedan kört Kuba i stället. Och visst har hon mognat! Eftersom jag ännu inte lyckats få hundskrället att skälla så blev det bara popuppar och hittaövningar men nu såg man att det börjar falla på plats där inne i hjärnkontoret. Snabbt och fint ut till varje figurant utan flams, överslag och annat tjafs. Lite gnäll och ett skall på första skicet men sedan knäpptyst. Äntligen kan jag köra igång med henne!

Kuba den stackarn, hon har fått följa med ut på en joggingtur med husse. Hon tycker det är dötrist och husse fick springa och dra med henne. Det var först när de började närma sig hemmet igen som hon började springa lite fortare. Novemberväder är verkligen inte hennes grej

Tack underbara ni för alla fina kommantarer om det goda beskedet. Eftersom jag inte har gått och oroat mig så blev det inte heller en stor lättnad när jag öppnade brevet utan mer en axelryckning och ett "jaha, se där ja". Jag är ju sån...konstig som somliga säger Men visst är det härligt att få leva!

I går var det skyddsträning på Kroka och Heidi var sitt gamla vanliga jag igen. Superduktig! Jättefina bevakningar, bra bett och fantastiska släppanden. Transporterna går bättre och bättre och även om hon kommer lite för långt fram ibland i sin iver så studsar hon numera tillbaks till rätt position av sig själv. Bara att nöta så hon blir lite mer stabil där samtidigt som hon är med när figuranten agerar. I går lade vi lite extra fokus på att jobba lite mer självständigt. Jag och Stefan (som figurerade först för henne), gick runt på olika avstånd medan hon höll fokus på en för henne ny figurant. Hon ville gärna slänga en blick på både Stefan och mig med det blev bättre och bättre fokus.

Det som är knöligast med skyddet är att jag själv inte kan så mycket. Jag behöver teori helt klart! Nu ska jag förhoppningsvis på helgläger på Stormvallen nästa helg och då förhoppningsvis få lite mer kött på benen. Det är också väldigt lätt att glömma bort att lilla skrotan endast är 11 månader gammal, i dag faktiskt, så det får man påminna sig själv om ibland så man inte går för fort fram.

När det gäller lydnad börjar jag få in de snabba ingågarna i inkallningen. Jag har lekt in dom på promenaderna med mycket kroppsspråk och rörelser. Det verkar vara en metod som fungerar bra över lag för Heidi. Hon är lite tvärt emot vad jag är van vid så det tar lite tid att hitta de rätta metoderna ibland. Tur att man är envis

Heidi vill träna mer!

Foto: Lina - okt 2009

Hej Josefin!

Skelettscintigrafikontrollen som du genomförde den 19:e oktober -09 visar inga säkra tecken på tumörsjukdom. Således bra besked.

Med vänlig hälsning

S Ottosson

Specialistläkare

Vi lever och det rullar på. Fortfarande inget besked på skelettrötgen men Kubas öra böjar i alla fall bli bättre tack vara svärmors droppar Alltid något! Med Heidi så jobbar vi på de gamla vanliga sakerna:

• Inte dra i kopplet.

Alla mina tidigare hundar har jag fått gå som änglar i kopplet, Men Heidis hjärnceller är inte alltid kompatibla. Fy för tusan vad hon är envis ibland, framåt framåt framåt!

• Inte morra åt matte och husse.

Mig morrar hon inte åt längre, men däremot kan hon någon enstaka gång morra till när husse sätter sig hos henne i soffan, precis som hon gör mot Kuba när hon är trött och vill ligga ifred, men det orkar snart inte bry mig om längre. Han kan hantera henne hursom helst utan att hon säger något och det är det viktigaste.

• Passivitetsträning och hantering

Trots att vi jobbat på detta varje dag sedan dag ett, så har vi fortfarande en liten, liten bit kvar innan hon kan slappna av till 100% när det gäller hantering. Massage går därför lite sisodär. Visst kan hon ligga lugnt och stilla och börja kippa med ögonlocken när hon läggs i knät, men det verkar bara vara ett spel för galleriet, på en halv sekund är hon uppe igen.

• Människor

Hon är inte ett dugg intresserad av människor, men de få gånger hon hälsar på folk så vet hon inte alltid hur hon ska hantera det så ibland blir det lite klätter och gnäll.

• Spår

Suck, dubbelsuck, jag har inte hittat den rätta metoden där...ännu!

• Lydnad

Där har jag inget att klaga på, hon är duktig, lättlärd och tro det eller ej, riktigt stabil, balanserad och dessutom tyst.

• Uppletande

Det kommer bli jättebra när hon bara lär sig att jobba på och inte ge upp efter första prylen.

• Skydd

Definitivt hennes gren och hon har så mycket naturligt i sig. Med tanke på hur tempererad hon är i vardagen så kan man kanppt tro att det är samma hund när hon äntrar skyddsplan. I bland känns hon nästan loj där men med tydliga signaler och rätt driv så är hon superduktig och lättstyrd.

Fortfarande inget löp och fortfarande en liten plutt!

Hemma gör vi hemmagjord glögg i en spann med lock. Den står på en bänk i köket och pyser ut små puffar av juldoft. Det luktar så himla mumsigt och jag längtar till jul och all den goda maten. Även om man inte dricker glögg så är det bannemig värt att blanda en spann bara för den goda doftens skull

I dag var det begravning för Knud, mammas livskamrat sedan 20 år tillbaks. Det var en väldigt fin beravning men ledsam förstås. Det var jobbigt att se mamma ta farväl av kistan, både i kyrkan när de svartklädda kom och bar ut den och vid själva gravsättningen. Så fort hon började gråta så började jag bara för jag blev så ledsen när hon blev ledsen. Jag tycker det är extra jobbigt över lag med just gravsättningen, när man vet att kroppen förs ner i jorden och man aldrig får se den igen. Det känns det så slutgiltligt.

Sov nu gott Knud!

Ja börjar bli lite piggare, den tyngsta tröttheten börjar släppa något och jag hoppas det fortsätter gå åt det hållet. Livet är tillräckligt som det är, utan det förlamande som lägger sig som en tung filt över en. Tur att man har hundarna så man måste ut oavsett. Jag börjar hitta knappen för att få fram snabba ingångar så det håller vi på med en del, annars så har det inte blivit så mycket träning de sista dagarna. Nu hoppas jag på en hel bil så det blir lite mer skydd, spår och sök!

Annars då?

Inget besked från skelettröntgen ännu *suck*, skolan är tuffare än någonsin, inget löp i sikte men däremot en liten öroninflamation hos Kuba. Det är från när hon opererades för blodörat och gick med tätt bandage. Örat blev lite svampigt då och har producerat lite mer gojsa sedan dess. Jag har kanske slarvat lite med rengöringen där för nu har det blivit lite rött och irriterat. Tur man har har en svärmor som arbetar på öronklinik och tar hem örondroppar för just det ändamålet. Tack söta svärmor