Hej Josefin!

Skelettscintigrafikontrollen som du genomförde den 19:e oktober -09 visar inga säkra tecken på tumörsjukdom. Således bra besked.

Med vänlig hälsning

S Ottosson

Specialistläkare

Vi lever och det rullar på. Fortfarande inget besked på skelettrötgen men Kubas öra böjar i alla fall bli bättre tack vara svärmors droppar Alltid något! Med Heidi så jobbar vi på de gamla vanliga sakerna:

• Inte dra i kopplet.

Alla mina tidigare hundar har jag fått gå som änglar i kopplet, Men Heidis hjärnceller är inte alltid kompatibla. Fy för tusan vad hon är envis ibland, framåt framåt framåt!

• Inte morra åt matte och husse.

Mig morrar hon inte åt längre, men däremot kan hon någon enstaka gång morra till när husse sätter sig hos henne i soffan, precis som hon gör mot Kuba när hon är trött och vill ligga ifred, men det orkar snart inte bry mig om längre. Han kan hantera henne hursom helst utan att hon säger något och det är det viktigaste.

• Passivitetsträning och hantering

Trots att vi jobbat på detta varje dag sedan dag ett, så har vi fortfarande en liten, liten bit kvar innan hon kan slappna av till 100% när det gäller hantering. Massage går därför lite sisodär. Visst kan hon ligga lugnt och stilla och börja kippa med ögonlocken när hon läggs i knät, men det verkar bara vara ett spel för galleriet, på en halv sekund är hon uppe igen.

• Människor

Hon är inte ett dugg intresserad av människor, men de få gånger hon hälsar på folk så vet hon inte alltid hur hon ska hantera det så ibland blir det lite klätter och gnäll.

• Spår

Suck, dubbelsuck, jag har inte hittat den rätta metoden där...ännu!

• Lydnad

Där har jag inget att klaga på, hon är duktig, lättlärd och tro det eller ej, riktigt stabil, balanserad och dessutom tyst.

• Uppletande

Det kommer bli jättebra när hon bara lär sig att jobba på och inte ge upp efter första prylen.

• Skydd

Definitivt hennes gren och hon har så mycket naturligt i sig. Med tanke på hur tempererad hon är i vardagen så kan man kanppt tro att det är samma hund när hon äntrar skyddsplan. I bland känns hon nästan loj där men med tydliga signaler och rätt driv så är hon superduktig och lättstyrd.

Fortfarande inget löp och fortfarande en liten plutt!

Hemma gör vi hemmagjord glögg i en spann med lock. Den står på en bänk i köket och pyser ut små puffar av juldoft. Det luktar så himla mumsigt och jag längtar till jul och all den goda maten. Även om man inte dricker glögg så är det bannemig värt att blanda en spann bara för den goda doftens skull

I dag var det begravning för Knud, mammas livskamrat sedan 20 år tillbaks. Det var en väldigt fin beravning men ledsam förstås. Det var jobbigt att se mamma ta farväl av kistan, både i kyrkan när de svartklädda kom och bar ut den och vid själva gravsättningen. Så fort hon började gråta så började jag bara för jag blev så ledsen när hon blev ledsen. Jag tycker det är extra jobbigt över lag med just gravsättningen, när man vet att kroppen förs ner i jorden och man aldrig får se den igen. Det känns det så slutgiltligt.

Sov nu gott Knud!

Ja börjar bli lite piggare, den tyngsta tröttheten börjar släppa något och jag hoppas det fortsätter gå åt det hållet. Livet är tillräckligt som det är, utan det förlamande som lägger sig som en tung filt över en. Tur att man har hundarna så man måste ut oavsett. Jag börjar hitta knappen för att få fram snabba ingångar så det håller vi på med en del, annars så har det inte blivit så mycket träning de sista dagarna. Nu hoppas jag på en hel bil så det blir lite mer skydd, spår och sök!

Annars då?

Inget besked från skelettröntgen ännu *suck*, skolan är tuffare än någonsin, inget löp i sikte men däremot en liten öroninflamation hos Kuba. Det är från när hon opererades för blodörat och gick med tätt bandage. Örat blev lite svampigt då och har producerat lite mer gojsa sedan dess. Jag har kanske slarvat lite med rengöringen där för nu har det blivit lite rött och irriterat. Tur man har har en svärmor som arbetar på öronklinik och tar hem örondroppar för just det ändamålet. Tack söta svärmor

I dag när vi gick i Azaleadalen i Slottskogen, vid ett lite smalare parti av den gigantiska gräsmattan, så kom det plötsligt skuttande ett rådjur...eller om det var en hjort, bara 8-10 meter framför näsan på mig och vovvarna. HEIDI NEEEEJ!! vrålade jag och Heidi stannar faktiskt. Kuba skuttar efter någon meter men stannar snällt även hon när jag ropar på henne. Håller kontakt med Heidi och vänder oss om åt andra hållet. Vad händer då, jo då kommer två rådjur till skuttande från motsatta hållet, ännu närmare, kanske bara 5-7 meter Där står jag med två lösa hundar mitt emellan tre skuttande rådjur. En något surrealistisk situation, eller höjden av otur! Behöver jag säga att jag var väldigt tacksam för att båda hundarna snällt stannade kvar vid mig och bara glodde. Det verkar som om antijaktträningen trots allt givit lite resultat. Värre är det dock när det rusar i väg något i skogen som hundarna inte riktigt ser vad det är, då går Heidi i spinn!

Äntligen bil! Men glädjen varade inte så länge, felet är inte åtgärdat visade det sig så nu får vi lämna in den i morgon igen. Suck, dubbelsuck! Dessutom har jag tandvärk och är allmänt under isen. Jag mår inte alls bra. Kanske det är hösten, kanske det är något annat, men jag befinner mig i depplandet. Urk!

I går var det i alla fall kennelträff på Kroka och äntligen kunde jag komma iväg. Förutom att umgås med trevliga människor, ett underbart gäng Krokafolket, så blev det en del träning. Började med lydnad men Heidi kändes inte alls med och kanske det berodde på att hon kände min sinnesstämning som var rätt låg. Kroka har haft vildsvin på tomten, kanske även det spelade in, det var visst några jyckar där som inte alls tyckte gräsmattan var trevlig att beträda.

I skyddet så kändes hon också lite trött, loj och okoncentrarad. Hon är jätteduktig och det såg jättefint ut sa de som kikade men inte kändes det som vanligt inte. Inte alls samma tryck och glädje som tidigare.

Hon tänker väldigt mycket i skyddet, är superlugn och läser av figuranten väldigt noga. Det är bra att hon har hjärnan med sig, det har hon inte alltid annars , men är inte figuranten supertydlig så blir hon något tveksam och betten likaså. Det var extra tydligt den här gången när hon inte var så i gasen.

Jag hade lagt ett kort ängsspår med näring i på vissa sträckor men jag gissar att Heidi var trött när vi tog det sist. Mycket slarv och inte mycket till engagemang från hennes sida. Kanske inte från min heller och jag vet som sagt inte hur mycket hon läser av mig och mina känslor. Hon är klurig den lilla.

I dag blev det mer och bättre träning. Jag åkte ut till klubben för att träna lydnad och lägga spår. Hedi brukar ju rusa som ett skollat troll i spåret med en hel del slarv som följd. Lade därför ett 50 meter långt spår med en köttbullebit i varje fotspår. Nu jäklar tänkte jag, ska hundfan bli lite nogrann. Jag höll emot för kung och fosterland och de 5 första metrarna var hon lite smått osäker på vad det var jag ville få fram, sedan satte hon fint näsan i backen. Helst ville hon förstås rusa fram och ta någon bulle här och där men jag gav mig tusan på att hon skulle ta i alla fall 95%. Herre du milde vad jag fick slita, svetten lackade och händerna brände. Till slut lugnade hon ner sig så pass att hon t o m lade sig ner när det var någon bulle som blivit lite extra gömd i gräset för fram kom hon ju inte ändå om hon slarvade. Jag ser ljuset i tunneln!

Lydnaden fick bli på grusplanen för det visade sig vara brukstävling på klubben men den gick betydligt bättre idag med betydligt större glädje. Positionen är bra i fria följet och sättandet börjar bli rakt och fint. Både vänster- och högersvängar fungerar bra om än inte felfritt ännu. Hon försöker tjuva lite i vid inkallning så det tränar vi en del på. I läggandet under gång får vi nog nöta lite mer på grunderna för där ville hon gärna fuska lite i dag. Vi hoppade över både apporteringen och framförgåendet för att sluta innan hon blev trött så det tar vi i morgon i stället. Hopp var det visst något som heter 'harkel* ...eh, ja det ska vi väl börja med. Snart

Vi tog en liten paus och sedan avslutade vi med uppletande. Vallade en smal korridor och körde med ett skojsigt föremål i taget. Efter ett par rundor, eller rättare sagt när matte valde rätt metod, så fungerade det kanon. Det här kommer nog bli bra!

Nu ska jag plugga. Fy för den lede, jag har tappat min ork någonstans och inte kan jag finna den igen

Jag är så sjukt trött. Så där så jag bara vill sova och sova och bara orkar med några timmar per dag innan jag hamnar i dvala. Det är för lite hundträning (eftersom vi inte har någon bil), för mycket plugg (två tentor inom loppet av två veckor), trist och grått väder och allmänt segt. Vintertid dessutom, ska det vara nödvändigt? Jag struntar väl i om det är ljust på morgonen, jag vill ha ljusare på eftermiddagen så man kan vara ute lite mer.

Hundarna ligger som döda sillar här hemma. Heidi har blivit så lugn (förutom när hon får ryck och klättrar på bordet *morr*) och Kuba har ju aldrig gjort något väsen av sig inne. Detta trots att det bara blir lydnadsträning, promenader och lite bus med hundkompisarna i Slottskogen. Definitivt löp på gång, för det kan väl inte vara så att liten Heidi har börjat bli vuxen? Nä, jag tänkte väl det

Det är vackert i Slottan med alla färger, trots grå himmel.

Finaste tjejerna!

Lurisbild, Kuba ser ju jätteliten och tanig ut på bilden :-D

Jag blir förresten jätteglad när ni kommer med träningstips. Vissa grejer tänker man inte på, andra gejer har man glömt bort och vissa tips är helt nya. Det är så lätt att glida in i gamla vanor, eller nya, när lösningen man inte tänker på kan vara så enkel.

I kväll hörde jag hur det rasslade konstigt ifrån köket. Det var Heidi som stod på köksbordet och rotade runt bland mina skolpapper

                                        .........................................

I går åkte jag och Lina i väg till Kind för att kika på skyddstävling i ruskväder. Det är tur att man har varma kläder för trots att vi i publiken kunde stå under tak så var det förbaskat rått och eländigt ute. Grattis till Sanna med Nike och Anna med Beck som båda blev uppflyttade till elit.

Fortfarande ingen bil så det blev lydnad ute på gården idag med Heidi. Fria följet börjar arta sig riktigt bra och det är mer och mer sällan som hon går tillbaks till trängandet. Positionen börjar jag bli nöjd med och hon har trevlig attityd. Läggandet under gång ser riktigt fint ut, bara att nöta på och påminna henne ibland att även rumpen ska ner lika snabbt som framdelen :-) Apporten tycker hon är jättekul men kör vi utan ingång, och ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag vill ha den ännu. Hon är ju van att komma in och sätta sig framför mig och jag vete tusan om jag vill tjafsa och ändra där. Bra fart i alla fall och utan tugg *peppar peppar*. Inkallning...åååh, hatmoment! Det trodde jag aldrig jag skulle säga för det har jag aldrig någonsin haft problem med. Mina tidigare hundar har kommit i rasande fart och kastat sig in vid sidan. Heidi kommer i rasande fart hon med, men att kasta sig in finns inte i hennes värld. Nu är ingångarna segare än sirap, oavsett om vi kör dom som delmoment eller inte, och jag vet inte riktigt hur jag ska få till dom. Jag har inte hittat den rätta knappen ännu så det blir att fnula vidare.

Mer än så körde vi inte idag, jag märker att hon blir trött mycket fortare nu och jag vet inte vad det beror på. Gör jag fel, är det inte tillräckligt roligt, är det löp på gång, kör jag för långa pass, är hon för omogen, har jag fel belöning (varvar gott godis och boll). Hon är helt klart en ny bekantskap om man jämför med mina tidigare vovvar och jag har ännu inte full koll på hur hon fungerar. Däremot måste jag säga att hon blir bara trevligare och trevligare för var dag och jag blir bara nöjdare och nöjdare Hon har visat positiva sidor som jag då rakt inte kunde tro hon besatte när hon som mindre var en hysterisk pipsill som slog över kors och tvärs. Himla najs!

Bilderna har Lina tagit.

Jordartsduggan gick bättre än förväntat. Inte alla rätt men väl 87 poäng av 90. Jag tror jag gillar jordarter trots allt

Bilen verkar gå att rädda trots allt. Vi blir betydligt fattigare men slipper skramla ihop till en ny bil i alla fall. Man är ju inte direkt förmögen när man studerar. Tyvärr blir den inte klar förrän i slutet av nästa vecka, men jag ser i alla fall ljuset i tunneln. Då ska jag åka och träna varje dag minsann, tjohooo! Är inte vädret bedrövligt i morgon så kommer Lina ner från Alingsås och hämtar upp mig för lite lydnadsträniong. Och på söndag kommer hon igen och hämtar upp mig för då ska vi åka och kika på skyddstävling i Kind. Alla borde ha en Lina

När bilen kommer är det jag som far till Alingsås i stället, japp! Jag saknar faktiskt Alingsås, jag bodde ju där i 10 år och skulle gärna bo där igen.

Hundarna mår bra, inga krämpor, bekymmer eller problem. Lydnaden går framåt.

Husse mår bra och jag mår bra. Inget besked från skelettröntgen ännu.

Så här ser det ut när man har rejsat runt på en hoj i terräng:

Så här ser det ut när man försöker föreviga cancerkrullar innan de växer bort:

Så här ser det ut när man heter Kuba och gonar sig i soffan:

Så här ser det ut när man är lite crazy:

Bilden är tagen av Lina, liksom träningsbilderna nedan.