Kuba har blivit biten av en hund så nu ska vi i väg till veterinären. Fina Kuba som slutade att svara upp direkt när jag sa till henne. I stället försökte hon komma undan och när inte det gick försökte hon värja sig med tassarna. Det var en stor hund, större än Kuba, och det var inte lätt för matte att få tag på den. Nu är ena trampdynan itudelad och hon har hål efter hörntänder i ben och tassar

Hundens matte är jag bekant med sedan innan och hon är jättetrevlig och supergullig. Hon har ringt till sin pappa som ska köra oss till Husdjurshälsan så det ska nog bli bra det här!

..................................................

Ska väl kanske tillägga att jag förstås försökte gå imellan och rädda stackars Kuba, men det tog en stund eftersom dom hela tiden förflyttade sig bortåt. Bara så ni inte tror att jag bara stod och såg på när Kuba försökte värja sig.

Nu är i alla fall Kubis hemma igen. Hon har blivit sövd och har sytt ihop trampdynan och har dränage i benet. Älskade Mule är jättetrött, har ont och vill inte gå över huvud taget. Det är stålstygn och de ska sitta i tre veckor *pust och stön* Heidi tycker det är jättekonstigt, hon lägger sig försiktigt brevid Kuba och piper ynkligt   

Ytterligare en dag i solen...men nu vad det betydligt kallare och världen glittrade av frost. Det hindrade inte den lilla röd från att hoppa i plurret inte.

(Klickbara bilder)

Äntligen sol, äntligen fotodags!

Titta och njut av världens finaste röda   

(Obs:alla bilder är numera klickbara)

Stort grattis till Lina som är klar med sin utbildning och numera är dipromerad hundfysioterapeaut. Fy f*n vad skönt (jag är grymt avundsjuk)

Även ett stort grattis till kennelpappa som har tagit sitt 23:e cert i skyddet med Akita. 23 st!!

För övrigt en trist vecka med näsan i skolböckerna och huvudet i ett mörkt hål! Ett par spår har det blivit och jag har börjat lära Heidi att backa ut i bevakning, ja några skinklängder än så länge, men annars så har det inte hänt så mycket på träningsfronten heller. Ingen av hundarna klättrar på väggarna vid lugna dagar vilket är väldigt skönt!

Här kommer lite halvtaskiga bilder ifrån Nya varvet i dag.

Karin och Jörgen fixade en underbar helg. Trevliga förare, högklassig skyddsträning, intressant teori och underbar mat! Det var ju inte så man vantrivdes direkt Hade jag inte varit en fattig student hade jag åkt på alla läger där borta!

Heidi skötte sig jättefint och visade sig vara en mycket balanserad och trevlig liten tös även där. Hon fick sammanlagt tio pass i skyddet och eftersom hon är duktig på bevakning, transport och släppande så har vi mest koncentrerat oss på annat. Hon har haft fina bett och inhopp men av någon anledning har hon fått en dipp där. Ärmen är inte så jätteintressant över lag, men däremot pinnen som finns i så hon vill gärna in och "sorka" när hon fått den. Dessutom är hon lite fin i kanten och när ärmen blev full av ridhusunderlaget så ville hon inte riktigt bita tag i den. Nu jobbade vi med linor och för att få upp både intresse, inhopp och bett och det fungerade bra. Vi började även med att få henne att backa ut i bevakningen och det verkar inte vara några problem alls, hon är ju lättlärd den lilla. En tänkare både på gott och ont

På söndagseftermiddagen fick en vi en glad överraskning då systrarna Hetza och Hydra med mattar kom förbi. Det var verkligen jätteskoj att få se dem! Herman bor ju på Stormvallen så det var sammanlagt fyra H-uliganer att skåda. De är väldigt lika! De har förstås även olikheter, men det syns verkligen att de är från samma kull. Heidi är något mindre (inte så mycket som jag trodde dock och när jag kom hem visade sig att hon har växt lite sista månaden), något nättare och något mörkare. Hon har mindre intresse för människor och ligger kanske lite lägre i temperament. Trevlig liten syskonskara! Även halvsystern Mallekrafts E'Besta var med. En jättehärlig liten tik!

Tack Köster för en suverän helg!

Tack Lina för presenten, det var inte "så lite så"

Eftersom det var för dåligt ljus för min kamera så blev det inga actionbilder. Det får bli en bild på Finaste Elsan i stället!

Jag börjar tycka lydnad är riktigt kul. Herregud, det trodde jag aldrig att jag skulle säga, men det är kul att träna med en hund som Heidi Hosan! Vi börjar få ordning på de sneda sättanden och apporten börjar bli riktigt bra. Jag kan dra i den utan att hon släpper eller tar om och hon vill ibland automatiskt vika in rumpan och sätta sig brevid mig med den. Greppar fint, tuggar inte osv när jag hystat i väg den. Det har varit mitt riktiga hatmoment men med henne har det inte varit några större problem, halleluja! Läggandet behöver vi lägga lite mer krut på och även framförgåendet, men vi har ju hela vintern på oss. Hoppet ja...ja det borde vi ju börja med någon gång *harkel*

Spårat har vi gjort också och det går bättre och bättre. Hon har haft lite svårt att förstå att man ska fortsätta efter apporterna men det börjar släppa det också. När hon väl spårar så gör hon det lugnt (ja i alla fall om man jämför med förut då hon rusade fram som ett skållat troll) och metodiskt med nosen fint i kärnan. Apoorterna tar hon i ett huj och rusar till mig med, utan tugg dessutom (halleluja igen, det är man inte bortskämd med). Vinklarna behöver vi jobba mer på med det ska nog bli bra det med.

Det stora problemet med Heidi är hennes jakt, jag får ingen ordning på den, hon är extrem. Det är det enda i hennes huvud när vi är ute och jag blir snart tokig!

I kväll är det skydd på Kroka men jag vet inte om jag ska dit eller stanna hemma. Jag hostar, känner mig lite småfebrig och det ösregnar och blåser ute. Inte en bra kombination!

Jag har insett att näringsspår inte fungerar över huvud taget på Heidi. Hur jag än lägger upp det så blir det bara ett godisletande av det hela. Så, nu har jag börjat om från början för att lära henne att man följer fotspår och allt godis kommer från mig. Har därför de senaste dagarna lagt helt vanliga apellspår åt tösen med helt vanliga apporter. Första spåret gick väl lite sisodär men vi kom i alla fallt till första apporten. Det var ju lite mysko för någon sådan har hon aldrig råkat ur för, jag har bara haft näring och en leksak i slutet, men efter att ha visat henne att man plockar upp den, kommer till mig och byter mot kattmat så var det nemas problemas. Nästa apport lyckades vi med gemensamma krafter hitta och den plockade hon direkt och kom rusandes med. Tusan vad skönt med en hund man knappt behöver lära vissa saker! Det som sedan var lite klurigt att förstå för lilla rödräven var att man ska fortsätta, att spåret går vidare med fler apporter, men se det ville sig inte riktigt. Nåväl, dagen efter lade vi ett nytt och då jäklar, då gick det kalasbra (tack Lina för att du uppmärksammade mig på felet jag gör men inte tänker på *har en viss tendens att hjälpa till*). Spårade fint, plockade apporterna fint...tills det helt plötsligt kom en flatte med husse travandes i spåret. Efter det blev del lite snurrigt och slutet hittade hon inte alls. Men men, nu är vi på g!

I dag var det äntligen dags för sök och eftersom det regnade så valde jag att ta med Heidi och låta fryslorten Kuba vara hemme med husse. Heidi har jag ju bara testat några gånger i säket för att inse att hon behöver lite mer mognad för den grenen och sedan kört Kuba i stället. Och visst har hon mognat! Eftersom jag ännu inte lyckats få hundskrället att skälla så blev det bara popuppar och hittaövningar men nu såg man att det börjar falla på plats där inne i hjärnkontoret. Snabbt och fint ut till varje figurant utan flams, överslag och annat tjafs. Lite gnäll och ett skall på första skicet men sedan knäpptyst. Äntligen kan jag köra igång med henne!

Kuba den stackarn, hon har fått följa med ut på en joggingtur med husse. Hon tycker det är dötrist och husse fick springa och dra med henne. Det var först när de började närma sig hemmet igen som hon började springa lite fortare. Novemberväder är verkligen inte hennes grej

Tack underbara ni för alla fina kommantarer om det goda beskedet. Eftersom jag inte har gått och oroat mig så blev det inte heller en stor lättnad när jag öppnade brevet utan mer en axelryckning och ett "jaha, se där ja". Jag är ju sån...konstig som somliga säger Men visst är det härligt att få leva!

I går var det skyddsträning på Kroka och Heidi var sitt gamla vanliga jag igen. Superduktig! Jättefina bevakningar, bra bett och fantastiska släppanden. Transporterna går bättre och bättre och även om hon kommer lite för långt fram ibland i sin iver så studsar hon numera tillbaks till rätt position av sig själv. Bara att nöta så hon blir lite mer stabil där samtidigt som hon är med när figuranten agerar. I går lade vi lite extra fokus på att jobba lite mer självständigt. Jag och Stefan (som figurerade först för henne), gick runt på olika avstånd medan hon höll fokus på en för henne ny figurant. Hon ville gärna slänga en blick på både Stefan och mig med det blev bättre och bättre fokus.

Det som är knöligast med skyddet är att jag själv inte kan så mycket. Jag behöver teori helt klart! Nu ska jag förhoppningsvis på helgläger på Stormvallen nästa helg och då förhoppningsvis få lite mer kött på benen. Det är också väldigt lätt att glömma bort att lilla skrotan endast är 11 månader gammal, i dag faktiskt, så det får man påminna sig själv om ibland så man inte går för fort fram.

När det gäller lydnad börjar jag få in de snabba ingågarna i inkallningen. Jag har lekt in dom på promenaderna med mycket kroppsspråk och rörelser. Det verkar vara en metod som fungerar bra över lag för Heidi. Hon är lite tvärt emot vad jag är van vid så det tar lite tid att hitta de rätta metoderna ibland. Tur att man är envis

Heidi vill träna mer!

Foto: Lina - okt 2009