I dag när vi gick i Azaleadalen i Slottskogen, vid ett lite smalare parti av den gigantiska gräsmattan, så kom det plötsligt skuttande ett rådjur...eller om det var en hjort, bara 8-10 meter framför näsan på mig och vovvarna. HEIDI NEEEEJ!! vrålade jag och Heidi stannar faktiskt. Kuba skuttar efter någon meter men stannar snällt även hon när jag ropar på henne. Håller kontakt med Heidi och vänder oss om åt andra hållet. Vad händer då, jo då kommer två rådjur till skuttande från motsatta hållet, ännu närmare, kanske bara 5-7 meter Där står jag med två lösa hundar mitt emellan tre skuttande rådjur. En något surrealistisk situation, eller höjden av otur! Behöver jag säga att jag var väldigt tacksam för att båda hundarna snällt stannade kvar vid mig och bara glodde. Det verkar som om antijaktträningen trots allt givit lite resultat. Värre är det dock när det rusar i väg något i skogen som hundarna inte riktigt ser vad det är, då går Heidi i spinn!

Äntligen bil! Men glädjen varade inte så länge, felet är inte åtgärdat visade det sig så nu får vi lämna in den i morgon igen. Suck, dubbelsuck! Dessutom har jag tandvärk och är allmänt under isen. Jag mår inte alls bra. Kanske det är hösten, kanske det är något annat, men jag befinner mig i depplandet. Urk!

I går var det i alla fall kennelträff på Kroka och äntligen kunde jag komma iväg. Förutom att umgås med trevliga människor, ett underbart gäng Krokafolket, så blev det en del träning. Började med lydnad men Heidi kändes inte alls med och kanske det berodde på att hon kände min sinnesstämning som var rätt låg. Kroka har haft vildsvin på tomten, kanske även det spelade in, det var visst några jyckar där som inte alls tyckte gräsmattan var trevlig att beträda.

I skyddet så kändes hon också lite trött, loj och okoncentrarad. Hon är jätteduktig och det såg jättefint ut sa de som kikade men inte kändes det som vanligt inte. Inte alls samma tryck och glädje som tidigare.

Hon tänker väldigt mycket i skyddet, är superlugn och läser av figuranten väldigt noga. Det är bra att hon har hjärnan med sig, det har hon inte alltid annars , men är inte figuranten supertydlig så blir hon något tveksam och betten likaså. Det var extra tydligt den här gången när hon inte var så i gasen.

Jag hade lagt ett kort ängsspår med näring i på vissa sträckor men jag gissar att Heidi var trött när vi tog det sist. Mycket slarv och inte mycket till engagemang från hennes sida. Kanske inte från min heller och jag vet som sagt inte hur mycket hon läser av mig och mina känslor. Hon är klurig den lilla.

I dag blev det mer och bättre träning. Jag åkte ut till klubben för att träna lydnad och lägga spår. Hedi brukar ju rusa som ett skollat troll i spåret med en hel del slarv som följd. Lade därför ett 50 meter långt spår med en köttbullebit i varje fotspår. Nu jäklar tänkte jag, ska hundfan bli lite nogrann. Jag höll emot för kung och fosterland och de 5 första metrarna var hon lite smått osäker på vad det var jag ville få fram, sedan satte hon fint näsan i backen. Helst ville hon förstås rusa fram och ta någon bulle här och där men jag gav mig tusan på att hon skulle ta i alla fall 95%. Herre du milde vad jag fick slita, svetten lackade och händerna brände. Till slut lugnade hon ner sig så pass att hon t o m lade sig ner när det var någon bulle som blivit lite extra gömd i gräset för fram kom hon ju inte ändå om hon slarvade. Jag ser ljuset i tunneln!

Lydnaden fick bli på grusplanen för det visade sig vara brukstävling på klubben men den gick betydligt bättre idag med betydligt större glädje. Positionen är bra i fria följet och sättandet börjar bli rakt och fint. Både vänster- och högersvängar fungerar bra om än inte felfritt ännu. Hon försöker tjuva lite i vid inkallning så det tränar vi en del på. I läggandet under gång får vi nog nöta lite mer på grunderna för där ville hon gärna fuska lite i dag. Vi hoppade över både apporteringen och framförgåendet för att sluta innan hon blev trött så det tar vi i morgon i stället. Hopp var det visst något som heter 'harkel* ...eh, ja det ska vi väl börja med. Snart

Vi tog en liten paus och sedan avslutade vi med uppletande. Vallade en smal korridor och körde med ett skojsigt föremål i taget. Efter ett par rundor, eller rättare sagt när matte valde rätt metod, så fungerade det kanon. Det här kommer nog bli bra!

Nu ska jag plugga. Fy för den lede, jag har tappat min ork någonstans och inte kan jag finna den igen