Jag börjar tycka lydnad är riktigt kul. Herregud, det trodde jag aldrig att jag skulle säga, men det är kul att träna med en hund som Heidi Hosan! Vi börjar få ordning på de sneda sättanden och apporten börjar bli riktigt bra. Jag kan dra i den utan att hon släpper eller tar om och hon vill ibland automatiskt vika in rumpan och sätta sig brevid mig med den. Greppar fint, tuggar inte osv när jag hystat i väg den. Det har varit mitt riktiga hatmoment men med henne har det inte varit några större problem, halleluja! Läggandet behöver vi lägga lite mer krut på och även framförgåendet, men vi har ju hela vintern på oss. Hoppet ja...ja det borde vi ju börja med någon gång *harkel*

Spårat har vi gjort också och det går bättre och bättre. Hon har haft lite svårt att förstå att man ska fortsätta efter apporterna men det börjar släppa det också. När hon väl spårar så gör hon det lugnt (ja i alla fall om man jämför med förut då hon rusade fram som ett skållat troll) och metodiskt med nosen fint i kärnan. Apoorterna tar hon i ett huj och rusar till mig med, utan tugg dessutom (halleluja igen, det är man inte bortskämd med). Vinklarna behöver vi jobba mer på med det ska nog bli bra det med.

Det stora problemet med Heidi är hennes jakt, jag får ingen ordning på den, hon är extrem. Det är det enda i hennes huvud när vi är ute och jag blir snart tokig!

I kväll är det skydd på Kroka men jag vet inte om jag ska dit eller stanna hemma. Jag hostar, känner mig lite småfebrig och det ösregnar och blåser ute. Inte en bra kombination!