Tack underbara ni för alla fina kommantarer om det goda beskedet. Eftersom jag inte har gått och oroat mig så blev det inte heller en stor lättnad när jag öppnade brevet utan mer en axelryckning och ett "jaha, se där ja". Jag är ju sån...konstig som somliga säger Men visst är det härligt att få leva!

I går var det skyddsträning på Kroka och Heidi var sitt gamla vanliga jag igen. Superduktig! Jättefina bevakningar, bra bett och fantastiska släppanden. Transporterna går bättre och bättre och även om hon kommer lite för långt fram ibland i sin iver så studsar hon numera tillbaks till rätt position av sig själv. Bara att nöta så hon blir lite mer stabil där samtidigt som hon är med när figuranten agerar. I går lade vi lite extra fokus på att jobba lite mer självständigt. Jag och Stefan (som figurerade först för henne), gick runt på olika avstånd medan hon höll fokus på en för henne ny figurant. Hon ville gärna slänga en blick på både Stefan och mig med det blev bättre och bättre fokus.

Det som är knöligast med skyddet är att jag själv inte kan så mycket. Jag behöver teori helt klart! Nu ska jag förhoppningsvis på helgläger på Stormvallen nästa helg och då förhoppningsvis få lite mer kött på benen. Det är också väldigt lätt att glömma bort att lilla skrotan endast är 11 månader gammal, i dag faktiskt, så det får man påminna sig själv om ibland så man inte går för fort fram.

När det gäller lydnad börjar jag få in de snabba ingågarna i inkallningen. Jag har lekt in dom på promenaderna med mycket kroppsspråk och rörelser. Det verkar vara en metod som fungerar bra över lag för Heidi. Hon är lite tvärt emot vad jag är van vid så det tar lite tid att hitta de rätta metoderna ibland. Tur att man är envis

Heidi vill träna mer!

Foto: Lina - okt 2009