I dag var det begravning för Knud, mammas livskamrat sedan 20 år tillbaks. Det var en väldigt fin beravning men ledsam förstås. Det var jobbigt att se mamma ta farväl av kistan, både i kyrkan när de svartklädda kom och bar ut den och vid själva gravsättningen. Så fort hon började gråta så började jag bara för jag blev så ledsen när hon blev ledsen. Jag tycker det är extra jobbigt över lag med just gravsättningen, när man vet att kroppen förs ner i jorden och man aldrig får se den igen. Det känns det så slutgiltligt.

Sov nu gott Knud!

Ja börjar bli lite piggare, den tyngsta tröttheten börjar släppa något och jag hoppas det fortsätter gå åt det hållet. Livet är tillräckligt som det är, utan det förlamande som lägger sig som en tung filt över en. Tur att man har hundarna så man måste ut oavsett. Jag börjar hitta knappen för att få fram snabba ingångar så det håller vi på med en del, annars så har det inte blivit så mycket träning de sista dagarna. Nu hoppas jag på en hel bil så det blir lite mer skydd, spår och sök!

Annars då?

Inget besked från skelettröntgen ännu *suck*, skolan är tuffare än någonsin, inget löp i sikte men däremot en liten öroninflamation hos Kuba. Det är från när hon opererades för blodörat och gick med tätt bandage. Örat blev lite svampigt då och har producerat lite mer gojsa sedan dess. Jag har kanske slarvat lite med rengöringen där för nu har det blivit lite rött och irriterat. Tur man har har en svärmor som arbetar på öronklinik och tar hem örondroppar för just det ändamålet. Tack söta svärmor