I dag när vi gick i Azaleadalen i Slottskogen, vid ett lite smalare parti av den gigantiska gräsmattan, så kom det plötsligt skuttande ett rådjur...eller om det var en hjort, bara 8-10 meter framför näsan på mig och vovvarna. HEIDI NEEEEJ!! vrålade jag och Heidi stannar faktiskt. Kuba skuttar efter någon meter men stannar snällt även hon när jag ropar på henne. Håller kontakt med Heidi och vänder oss om åt andra hållet. Vad händer då, jo då kommer två rådjur till skuttande från motsatta hållet, ännu närmare, kanske bara 5-7 meter Där står jag med två lösa hundar mitt emellan tre skuttande rådjur. En något surrealistisk situation, eller höjden av otur! Behöver jag säga att jag var väldigt tacksam för att båda hundarna snällt stannade kvar vid mig och bara glodde. Det verkar som om antijaktträningen trots allt givit lite resultat. Värre är det dock när det rusar i väg något i skogen som hundarna inte riktigt ser vad det är, då går Heidi i spinn!