I dag har jag varit hos min onkolog och har fått en ampull inkörd i magen. Denna ska förhindra att min cancer kommer tillbaks och kördes in med en nål tjockare än en stoppnål. Nu vet jag precis hur valpar känner när de chipmärks! Det gjorde faktiskt inte speciellt ont, trots att jag skippade bedövningsplåstret innan ;-)

I dag har Heidi Hosan bekantat sig med en slagborr på nära håll och gått i gallertrappor. Inga problem, hon är bara glad hela tiden!

Ute träffade vi en kvinna som hade haft en terv. Hon frågade om jag hade haft malle innan och om jag visste vad jag givit mig in på? Jag sade att det var min första malle men att jag hade vana av bruksschäfrar. Hon önskade mig lycka till för det kunde jag behöva :-))

Jämfört med de schäfervalpar jag har haft så tycker jag Heidi är en väldigt lätt och lyhörd liten flicka och min vita herdehundshane Loke var minst 7 resor värre. När han var pytt arbetade jag 12-timmarspass i metallindustrin och tyckte det var rena semestern att få åka och jobba *skratt*

Nåväl, det kanske är lugnet före stormen!

I lördags var vi på kennelträff i Alingsås och det var ett helt gäng med krokiga hundar där. Tyvärr ingen valp från H-kullen (Herman hade redan åkt när jag kom dit då jag var sen pga tentaskrivning på morgonen) men några från J-kullen, ett par andra valpar och en liten tolleflicka från I-kullen. Hon och Heidi ska gå på samma valpkurs senare i vår.

Fika, snack, valphälsningar och människorprat. Himla trevligt!

I går var det sökträning i vidrigt väder. Snöblandat regn slafsade ner utan uppehåll gjorde allt rusktigt kallt, slaskigt och vått. Heidi fick vara med och valla rutan, busa med de andra hundarna, åla sig i ljungen och tjinga på folk. Kuba gick helt ok i söket trots vädret. Hon var bara lite lomhörd som hon brukar bli när det är riktigt ruskigt ute. Jag tror hon tyckte det var lika skönt att komma hem som jag gjorde :-)

I dag är Heidi 12 veckor och väger 8,4 kilo

Kuba är alldeles för snäll och säger inte ifrån det minsta när liten bitsk valp hänger och sliter i hennes hals. Så numera se hon ut så här stackarn:

Utanför vårt hus finns det konstiga rör:

Vi smyger in...

å hej å hå...

aha, en godis...

och så är vi igenom!

Tjena matte!

Är det vår nu?

I alla fall på vår gård :-)

Jag vill bo på landet!

Nu är det två vägarbeten här *suck* Ett utanför vårt vardagsrumsfönster (en liten gräsremsa i mellan bara) som vätter ut mot en liten parkering och ett på vägen utanför. Så fort man går utanför gården, som känns väldigt isolerad och tyst (allt är förstås relativt) så blir man ju smått hörselskadad. Men, ska man någonstans så måste man förbi eländet. Ibland går vi bara förbi och ibland stannar vi brevid på gräsremsan och leker lite. Heidi är jätteduktig och bryr sig inte så mycket. Det är bara när det dånar till eller skrapar till riktigt ordentligt och plötsligt som hon kan rygga till och backa några steg. Men hon släpper det fort och kommer sen direkt och börjar leka med sin "inkallningspip" eller får en godis. Svansen är inte nere många sekunder och det är så härligt att se att hon inte bygger på sig något utan kan koncentrera sig på annat eller bli nyfiken och vilja fram när den första förskräckelsen släppt. Det är trots allt ett sjujäkla oväsen och hon är så liten!

Bytesövningar har gått jättefort att lära in och nu hämtar hon både leksaker och toarullar som jag antingen hystar iväg eller lägger framför mig, både ute och inne. Hon lämnar av det så fint i min hand. Av bara farten så har hon lärt sig att sitta framför mig, ta grejen i munnen och hålla den tills jag tar den igen. Jag har verkligen avskytt allt var apporteringsövningar heter men här verkar det inte bli några problem *skratt* Kuba tycker det är jättekul och kommer efter en stund smygande och sätter sig brevid hon med. Då sitter de så fint brevid varandra och får hålla varannan gång. Det ser så himla kul ut så jag står bara och skrattar under tiden :-)

Älskade byrackor

Nackdelen är väl att hon kommer med allt fyrtielva gånger när man t ex sitter vid datorn och försöker dricka sitt kaffe i lugn och ro :-))

Kissar inne gör hon fortfarande ibland. Är jag inte snabb nog att se hennes yttepyttesmå signaler så sätter hon sig på hallmattan. Men det blir mer och mer sällan. Det är helt klart nackdelen med många valpar, de läcker för mycket!

Sökträning!

I söndags fick husse vara hemma med lillfia och jag och Kuba åkte iväg till Jonsered för att träna sök. Himmel vad het hon var! Jag gjorde misstaget att ha henne lös efter en stund på uppvärmningen innan och hon for runt som ett skållat troll i skogen och gjorde av med allt för mycket energi där.

På andra skicket fick jag skicka om för då hittade hon inte figgen. Jag funderade på om hon inte gått ut på djupet men där hade jag fel. Kubiken hade varit ändå ute på 75-80 meter innan hon vände tillbaks. Hon snurrade runt lite på ytterligare ett skick för även då var hon långt ut men jag behövde inte ckika om utan hon löste det snart. Det kan bero på att vi körde med en ljudretning på det skicket för att få upp orken lite, jag har sett tidigare att hon gärna börjar sicksacka då. På näst sista skicket tog vi en pop då hon var trött och så avslutade vi med en flyende. Nästa gång ska hon få vara kopplad innan så hon inte häver ur sig så mycket energi innan. Fy på mig!

Heidi Ho ligger och softar på soffans ryggstöd:

Dagens EFIT*-bilder finns HÄR

Häromdagen ville lilla fröken inte alls gå in men det ville jag. Jag tror jag jagade henne runt här inne på gården 18 varv innan jag fick tag i den lilla usligen och bar hem henne. Inte direkt en metod jag skulle rekomenderat andra men ibland tar envisheten över förnuftet. Heidi är av naturen en riktigt följsam och fin liten flicka, men gården är hennes lekplats och hon bryr sig inte över huvud taget om jag rusar iväg eller går in och lämnar henne helt allena. Inte för att hon brydde sig så mycket över att bli haffad i språnget heller med det är ju en annan femma. Ingen vek sak där inte!

Efter denna incident har vi jobbat än mer på kontakt och inkallning för så där går ju inte att hålla på. Jäkla tokfasoner (och då syftar jag inte på valpen utan på mig själv)! Träningen har givit strålande resultat på så kort tid och nu är matte bäst och vi tittar hellre på henne än springer fram till kreti och pleti som råkar ha vägarna förbi eller grannar som kommer ut för att blossa på gården. Vi följer också snällt med även när det är dags att gå in!

Vi har även redan nu börjat med "vänta ut och ignorera"-träning då jag ser (eller snarare hör) tendens till förväntanspip. Är det verkligen en malle och inte en schäfer jag har fått? Nåväl, jag är som sagt en enveten jäkel jag med så det ska vi nog få bukt med! Liten valp har i alla fall lärt sig att slappna av och somna på rygg i mattes knä och inte sprattla mer än nödvändigt vid kloklippning. Vidare så kan vi numera slappna av vid instängning i bur och sitta fint utanför dörren i väntan på tasstork (Göteborg är en lepöl). Att inte i bita i handuken har man dock inte lärt sig utan matte fuskar och stoppar in en seg frolic i bitsk valpkäft under tiden.

Minimallen håller på att förvandlas till en minikopia av sin far. Samma grova nacke, samma korta, grova och kompakta kropp, samma svans och samma typ av päls. Till och med öronen är likadana. Blir hon likadan mentalt så har vi en rolig men intensiv framtid att se fram emot. Vi får väl se vem som är envisast i längden!

Pappa Åskar:

Bilden är stulen från Kroka!

Det var då tusan till enveten valp!

Jag har säkert lyft bort henne från vardagsrumsbordet 20 gånger i dag! Nu har hon, förutom att gå runt på soffans rygg- och armstöd, även börjat balansera på ryggstödet till datorstolen den galna byrackan. Matte får morgonkaffet i halsen och ser brutna ben framför sig. När vi var ute försökte hon klättra upp på en hög och mycket spetsig snötopp som ståtade på den för övrigt blaskgröna gräsmattan i Stlottskogen och trots att den var superbrant och hon rullade flera varv när hon halkade så försökte hon om och om igen.

Man kanske skulle börja fundera på räddning :-)

I dag har hon även försökt att bli kompis med en av husets katter. En stor svartvit hane som inte var det minsta intresserad av kompisskap, tvärtom. Den slank in under väggen till sophuset och låg där och morrade och fräste i högan sky. Heidi försökte kravla efter innan jag fick tag i svansen och drog ut henne. Jag tror inte det hade varit så lyckat med båda dessa inne i det där lilla huset! 

Orädd i alla ära, men var är självbevarelsedriften? :-))

Den ynka decimeter snö som kom varade inte så länge. Dagen efter var det plusgrader och snön smälte till sörja och slask. Givetvis blev det sedan minusgrader så sörjan och slasket fryste till isknöggel. Nu tinar det igen vilket innebär sörjigt och slaskigt isknöggel som gör att man riskerar att bryta både ben och armar när man skå gå någonstans där det är hundvänligt. Bah!

Annars så finns det inte så mycket att skriva om för tillfället. Jag går i skolan ett par timmar, tre dagar i veckan, och övrig tid spenderas på hundar och plugg. Valpen växer så det knakar och blir personligare och roligare för var dag :-) Jag är mycket nöjd med den lilla och nu känns familjen komplett!

Åhej..

Åhå!

Periskåp...åskledare...?

Stor och liten röd!

*uff* förbenade halsband!

Ge mig en hjälpande tass då din luspudel!

Shyrre benmuskler, där ligger matte i lä!