I morse när husses klocka ringde vid 6 lallade liten sömnig valp yrvaket ut ur buren (den står öppen så hon sover där alldeles frivilligt) och jag tog ut henne en snabbis. Hon både kissade och bajsade och trots att det var kallt och eländigt så blir man ju så himla glad. Jag struntade i att sätta min klocka på ringning men inte väckte hon mig inte, jag vaknade inte förrän kl 10! Dags att börja sätta på larmet!

Det är häftigt att se hur fort lilla Heidi vänjer sig vid allt nytt, men så har hon ju en bra grundstabilitet att stå på. Ute börjar hon bli rätt trygg trots allt oväsen. Vi har även varit en sväng i källaren, inga problem och vi har tjingat på dammsugaren. Hon gjorde som hon brukar när något är nytt och märkligt, hon satte sig och tittade fundersamt på eländet. När jag stängde av den gick hon fram och bet lite i slangen. Vi har också bekantat oss med en stor militärhelikopter som flögt lågt precis över vår gård i går kväll och såg ut som ett stort mullrande UFO med alla sina olikfärgade lampor. Japp, det händer mycket i stan :-)

Hon är otroligt följsam, lyhörd och kelig...än så länge. En underbar liten tös..än så länge *flin*

Jäklar vad mycket ljud det är här inne i stan! Man tänker ju inte på det i vanliga fall, van som man är, men nu när man har en liten valp som hör och ser allt för första gången så blir man så medveten om det. Det är ju inte heller tyst när det är mörkt då liten valp inte kan se vad som brötar!

Det låter i trappan. På gården (vi bor i gamla lanshövdingehus och har en skyddad, lummig innegård där vi är ute mycket) hörs folk som går, sopor som slängs, cyklar som parkeras, ungar som studsar boll, fönster och dörrar som slås igen, kråkor som skränar osv. Utanför gården är det ju ännu mer. Cyklar skramlar förbi, flaskor som slås sönder i återvinningen, bussar som pustar, spårvagnar brötar och plingar och högtalare som skränar på hållplatserna, bilar som kör kors och tvärs, vägbygget här utanför, ungar, barnvagnar, smällare (jojomensan, fortfarande någon gång ibland), hundar som skäller och gud vet vad. Heidi tar det mesta med hyfsad ro, sätter sig ner och kollar läget när något låter lite extra och sedan travar hon på igen. Två gånger har hon blivit rädd och sprungit iväg en liten bit innan jag lyckats locka tillbaks henne. Ena gången var det när ungarna på gården började tjoa och studsa fotboll inne i en av gångarna in till vår innergård. Det ekade som tusan och smällde riktigt högt! Andra gången var när jag flyttade en stor metallpapperskog i en annan av gångarna för att komma åt en bajspåse jag tappade bakom. Den står på betonggolvet och skrapar så det skär i öronen när den dras iväg. Hon släppte det i alla fall rätt fort och kom tillbaks utan att se låg ut och så var det inget mer med det. Duktig tjej :)

Så, summan av kardemumman, det är mycket nytt och lite är läskigt (saker som smäller eller skrapar högt), men hon släpper det fort och vänjer sig mer och mer vid alla ljud. Vi tar allt i lugn takt för att det inte ska bli för mycket på en gång och utforskar omgivningen mer och mer efter hand.

Heidi och Kuba går jättebra ihop. De leker ute, Kuba är så lycklig med sin nya kompis, och sover ihop inne. Jag blev väckt och gick ut och kissade med valpen vid tre i natt (då man sover som skönast givetvis) men sedan vaknade jag inte förrän nio i morse. Då låg båda och sussade djupt i soffan :) 

Det är många som frågar om Kuba är mamma till Heidi. Jag gissar att det beror på att de har liknande färg, för annars är de ju inte direkt lika. Nu väntar jag bara på sol så jag kan ta lite fina bilder på Heidi, de blir inte riktigt bra när det är så grått ute.

Nej särkilt bra blir det inte:

Kort som en kubik:

Bus!

Älskade röda!

Det är inte svårt att bli förälskad i lilla fröken Pip!

Det här kommer jag garanterat få äta upp och det ganska snart gissar jag, men än så länge är hon en väldigt lätt och behaglig valp och jag passar på och njuter.

Hon är följsam och lyhörd, både ute och inne med en lagon dos av äventyrslusta. Visst biter hon både gärna och hårt men hon kan också bara komma för att gosa och mysa. Hon biter på sina grejer som ligger löst på golvet och låter bli resten, sen är det upp till oss vad som ligger där. Hon sover rätt lugnt om natten även om hon vaknar någon gång tidigt på morgonkvisten, piper lite om hon har tråkigt eller vill kissa, och sedan är det lugnt igen. Hon har vant sig vid halsband och koppel och har charmat varenda granne snart här inne på gården. Hon hälsar gärna men på ett väldigt lugnt sätt. Sätter sig personen på huk så ställer hon sig med framtassarna på denne och kan står där och bara bli kramad jättelänge. Det ser riktigt lustigt ut :) Hon kissar och bajsar ute och det är inga problem att lämna henne ensam en stund, hon går bara och lägger sig.

Hon visar absolut inget resursförsvar mot mig ännu. Hon har mycket humör långt inom sig men hon har hög retningströskel och visar det inte i första taget. Två gånger har hon blivit arg, och det i samma situation - i vanliga så brukar hon inte reagera alls när Kuba kommer när vi gosar eller leker och jag satt som jag ofta brukar på golvet och hon satt upp i mitt knä. Då kom Kuba in från ett annat rum vilket Heidi såg över min axel. När Kuba gick fram till oss så blev liten valp ruskigt arg. Hon lär väl lära sig hyfsat snart att om man vaktar mattepå det sättet, ja då får man inte vara med!

För övrigt är hon är lätthanterlig, kinkar inte med maten och är den enda valp jag har haft som inte lekt vattenkrig i vattenskålen *kors i taket*

Det ska bli väldigt intressant och se vad jag säger om allt det här om några veckor när hon har växt till sig något i både kropp och själ. Som sagt, jag kommer nog få äta upp en hel del av det *skratt* Men än så länge är hon långt i från den monstervalp jag förväntade mig att få hem, framför allt när man har hört och läst så mycket om hur överjävliga mallevalpar är som små :-D

Hon piper fortfarande en del, framför allt när hon blir trött eller uttråkad så det är en riktig pratmalle. Andra örat håller på att resa sig och det är så oerhört sött, de är ju inte så stora heller de där små strutarna.

Hela familjen har tagit en liten sväng i Slottskogen och oj vad mycket folk det var. Hon är inte så intresserad av att springa fram till alla vilket är skönt. Bilar är fortfarande lite märkliga, men nu stannar hon eller sätter sig bara när de brötar förbi. Kuba och hon lekte faktiskt lite och den gnisslande dörren har börjat bli smörjd :-)

...och så något helt annat - en stilstudie i njutning!

I går fick fröken lära sig att man inte springer fram och försöker stoppa nosen i Kubas matskål minsann. Heidi fick en liten smäll på nosen och rusade pipandes där ifrån och sedan gjorde hon inte om det mer. Kuba är ju ganska försiktig i sina tillsägelser så Heidi klarade sig undan med blotta förskräckelsen och dräggelspår på näsan.

Andra natten här hemma och den gick utan några bekymmer, hon har sovit i soffan tillsammans med Kuba den mesta av tiden. Hon kommer ibland och säger pip men går och lägger sig igen eller tuggar på någon leksak.

I morse tog vi en sväng runt kvarteret för första gången. Vi har bara latjat runt på vår innegård än så länge vilket har känts som en bra mjukstart när man kommer direkt från landet in till stan. Första gången i koppel och oj vad det kliade, men hon travade på bra och var inte särskilt berörd av den nya och betydligt mer ljudliga omgivningen med både spårvagnar, barvagnar, cyklar och folk. Det enda som hon tycker är lite småläskigt är bilarna. De kör ju ganska nära där man går här. Men vad hon lät! Hon gnisslade som en gammal dörr hela tiden. Den lilla råttan. Hon är lite gnällig och pipig inne med så fort hon har lite tråkigt, är missnöjd över något eller är på väg att hitta rätt sovplats men ju tryggare hon blir desto mindre gnissel verkar det som. Det var någon som andades om att kullen var lite schäferlik, ja i alla fall när det gäller Heidi och ljudlighet *skratt*

Nu har hon lagt sig till ro vid mina fötter efter en intensiv morgon med både Kubalek ute och en kvartersrunda. 

Kärt barn har många namn och Heidi har redan två nya smeknman, Luddet och Pip :-) Har man endast haft en sälslät ridgeback här hemma det senaste halvåret så känns liten Heidi som rena dunbollen. Att hon dessutom är så himla kelig gör ju att man verkligen kan mysa in sig i hennes ljuvliga päls. Hon kommer hela tiden bara för att gosa en liten stund, sedan går hon tillbaks till det hon tuggar på för tillfället, sötnöten!

Lilla fina valp, redan en soffhund!

Kvällen var varm för en liten skrutta som är van vid att bo betydligt svalare. Hon flåsade och gnällde och det är lite så i dag med. Vi har det ju rätt varmt här hemma så fönstret får stå öppet lite. Annars så är allt toppen. Hon och Kuba är väldigt försiktiga med varandra och håller sig lite på var sin kant.

Natten gick smärtfri. Vi var ute med henne sent och jag gick upp hyfsat tidigt men hon hade hållt sig hela natten trots att hon var uppe och lekte en sväng i ottan innan hon somnade om igen. Lite småpip men efter lite gos så somnade hon sött.

Hon är gudomligt söt! Alldeles rödbrun, mörka pepparkornsögon, små öron, näpet ansikte och en kub till kropp. "Hon är alldeles rund" fnissade husse när han lyfte upp henne :-) 5,2 kilo ludd med vassa, kampglada hajtänder!

Hon leker, sover, gosar, äter bra och går ut och gör sina behov duktigt (förutom en liten olycka efter maten när jag trodde att hon redan hade gjort av sig ute). Hon är pigg och glad, livlig, lekfull och energisk! Hon kommer när man ropar och är väldigt följsam ute...än så länge *skratt* Vi får väl se hur länge det håller i sig!

Nu är hon hemma, äntligen!

Resan hem gick kalas! Först satt hon bara tyst och kikade nyfiket en liten stund, det var ju första gången i bil, sedan somnade hon sött i min famn. Efter ett tag vaknande hon dock och blev lite orolig, klättrade runt, drog upp mungiporna och flåsade lite. Jag misstänker att hon började må lite illa stackarn. Vi stannade och släppte in lite luft när husse sprang in i en affär och då blev hon helt lugn. När vi körde vidare lade hon sig ner och sov igen.

När vi kom hem gick hon raka vägen in och undersökte lägenheten med viftande svans och Kuba nosandes efter sig. Efter 5 minuters husesyn hittade hon Kubas märgben och lade sig på mattan och gnagde en stund. Efter en lyckad liten minikisspaus ute (duktig flicka) och lite missnöjt gnäll när vi kom in igen så kröp hon upp till mig i soffan och somnade. Nu ligger hon som en liten groda där och sover.

Hon är pipig och pratig, kelig och kontaktsökande, modig, social, nyfiken och alldeles underbar! 

Tack tack snälla Stefan och Lollo för förtroendet, ni är bäst!

Efter 5 minuter här hemma:

I söndags var det sök igen. Det gick lika bra som förra gången och Kuba är verkligen skitkul att träna med nu. Hela hon lyser av lycka så fort jag packar ryggsäcken på morgonen och hon är riktigt het. Det är däremot inte jag, jag fryser något så in i bänken! Jag har frysit i flera dagar och att bo i Götet när man är en fryslort är inte så lämpligt. I alla fall inte vintertid. Rått, grått, kallt och ruggigt! Brrr!

Lämpligt att bo i Göteborg är det däremot när man tingar valp från Kroka, då har man det nära och bra. En riktig lyx som jag inte är van vid. I går var det besiktning och märkning av två kullar. Jag fick vara med och vara "assistens" då veterinären tog sina pinaler och kom ut till kenneln. Himla spännande att se hur alla valparna reagerade och förstås att få träffa lilla Heidi igen.

I morgon kommer hon, då blir det liv i luckan!

Här gnager vi inte lite lätt med framtänderna inte, ge hit hela näven, ska det va så ska det va!

Pinnar går förstås också bra, de har i alla fall vett att hålla tyst när det krasar!

För vad enkelt det var!!

Nu när grannar, familj, bekanta, icke hundkunniga vänner etc frågar var den nya valpen som kommer (vilket jag förstås berättar vitt och brett om) är för ras och jag svarar malle, så möts jag av en frågande fågelholk?

"Va, en vadåförnåt?"
"Ja, en malinois, de brukar kallas för malle," svarar jag.
"Eeeh?"

Själv står jag undrande och funderar på hur jag på ett enkelt sätt ska förklara vad en malle egentligen är för något. Jag är inte van vid det. Alla vet vad en schäfer är för något (på gott och ont), och de flesta har hört talas om afrikansk lejonhund om det inte klingar till direkt när jag säger rhodesian ridgeback.

"Tja, det är en belgisk vallhund"
"Du menar typ border collie?"
"Nja, snarare Belgiens motsvarighet till schäfern", säger jag då och känner mig ganska så nöjd med denna snilleblixt innan jag funderar på hur rätt det egentligen var!

"Jaha...hmm?"

Men vad tusan!

"Den hund som polisen har när de inte har schäfer. Nästan likadan men brun"
"Jasså, jaha" och så de lyser upp, "då tror jag att jag vet vad det är för en hund"

Tänk var lätt det var med schäfer!!

En schäfer är en schäfer. En malinois är inte bara en malle utan dessutom mallinutt, mallefjant, majonäs, IKEA-schäfer och gud vet vad *pust* Det kan inte vara lätt om man inte är hundkunnig :-)