Uppenbarligen är mallevalpar sötare än både schäfer- och ridgbackvalpar (Kuba trodde många var en pitbull som liten, det kanske avskräckte) för det var hemskt vad knollriga folk blir av hennes lilla uppenbarelse. Det tar därför sin lilla tid att gå en sväng för många vill hälsa. De frågar ju så snällt och socialträning är ju bra och gör knappast någon skada med tanke på att hon inte är den som kastar och ska hälsa sig på alla människor. De sätter sig på huk och först kommer framtassarna upp och efter en stund kravlar sig även bakbenen upp och så sitter en liten puppelin i deras famn och myser. Efter ett tag börjar man själv bli lite otålig, det blir däremot inte de som hälsar.

"Åh, vad mysig hon är"

"Mmm" svarar jag för vad säger man, hon är ju skitmysig!

"Mmm" svarar jag återigen och börjar trampa lite otåligt. För vad sjuttsingen säger man åt folk som sitter och ser alldeles lyriska ut? Släpp min valp för bövelen så vi kan fortsätta gå!?

Tusan, jag visste att hennes små öron och röda luddiga päls skulle ställa till det.

"Vad är det för ras?"

Ååh nej!

"Guuu så söt"

*Harkel* "Ja vi måste nog fortsätta nu, husse väntar" ljuger jag och ser ursäktande ut!!

Motvilligt släpper de henne och så travar vi i väg....några meter tills nästa frågar med fuktiga ögon - "åh så söt, får jag hälsa, snälla?"

Fast jag ska väl vara ärlig och erkänna att jag förstår dem, jag blir lika knollrig själv när jag ser valpar!

I går gick det dock förbi en tjej med en stor och ståtlig blandrashane. Båda stannade till men hon frågade inte om de fick hälsa, hon frågade - "är det en mallevalp?"

Jag tror jag såg ut som en fågelholk minst tre sekunder innan jag svarade ja och log som en byfåne!

Jag har aldrig haft några problem att lämna mina valpar ensamma, men Heidi är otroligt smidig. Oavsett om jag går själv en sväng till affären eller tar med mig Kuba så går hon bara och lägger sig. Inte ett ljud och när jag/vi kommer tillbaks så brukar hon sova.  Trygg, tryggare, tryggast...eller fantalastiskt som Nalle Puh skulle ha sagt!