I går fick fröken lära sig att man inte springer fram och försöker stoppa nosen i Kubas matskål minsann. Heidi fick en liten smäll på nosen och rusade pipandes där ifrån och sedan gjorde hon inte om det mer. Kuba är ju ganska försiktig i sina tillsägelser så Heidi klarade sig undan med blotta förskräckelsen och dräggelspår på näsan.

Andra natten här hemma och den gick utan några bekymmer, hon har sovit i soffan tillsammans med Kuba den mesta av tiden. Hon kommer ibland och säger pip men går och lägger sig igen eller tuggar på någon leksak.

I morse tog vi en sväng runt kvarteret för första gången. Vi har bara latjat runt på vår innegård än så länge vilket har känts som en bra mjukstart när man kommer direkt från landet in till stan. Första gången i koppel och oj vad det kliade, men hon travade på bra och var inte särskilt berörd av den nya och betydligt mer ljudliga omgivningen med både spårvagnar, barvagnar, cyklar och folk. Det enda som hon tycker är lite småläskigt är bilarna. De kör ju ganska nära där man går här. Men vad hon lät! Hon gnisslade som en gammal dörr hela tiden. Den lilla råttan. Hon är lite gnällig och pipig inne med så fort hon har lite tråkigt, är missnöjd över något eller är på väg att hitta rätt sovplats men ju tryggare hon blir desto mindre gnissel verkar det som. Det var någon som andades om att kullen var lite schäferlik, ja i alla fall när det gäller Heidi och ljudlighet *skratt*

Nu har hon lagt sig till ro vid mina fötter efter en intensiv morgon med både Kubalek ute och en kvartersrunda. 

Kärt barn har många namn och Heidi har redan två nya smeknman, Luddet och Pip :-) Har man endast haft en sälslät ridgeback här hemma det senaste halvåret så känns liten Heidi som rena dunbollen. Att hon dessutom är så himla kelig gör ju att man verkligen kan mysa in sig i hennes ljuvliga päls. Hon kommer hela tiden bara för att gosa en liten stund, sedan går hon tillbaks till det hon tuggar på för tillfället, sötnöten!

Lilla fina valp, redan en soffhund!