Jag har tagit slut, min energidepå har sinat och jag är trött, trött, trött. Jag orkar inte plugga och tentan på torsdag räknar jag med att få hoppa över. Tur att man får göra omtenta! Jag vill bara träna hund, det är en lisa för själen, umgås med hundfolk, husse och mamma, och sitta i soffan och göra ingenting...får man det? För att gnälla lite till så har jag blivit handikappad. Jag har ont i tån, skitont rent ut sagt Jag har fått en inflammation och tån är varfylld och svullen och jag haltar fram som en gammal gumma. Tills i eftermiddag har det gått hyfsat att gå i skor, men nu är det strumpläst som gäller och kvällens antijaktträning är inställd. På grund av en jäkla tå!!

I dag har jag i alla fall varit på sjukhuset i två omgångar. I morse fick jag något radioaktivt insprutat i venen. Åååh, jag avskyr när de sticker mig i armvecket *ännu mera gnäll*. Sen fick jag åka hem en stund och sedan tillbaks igen för skelettscan. Nu är det en veckas väntetid på beskedet. En märklig känsla att gå och vänta på sin dom, leva eller dö. Cancer är en skitsjukdom och de som har varit med längre i gemet säger att man lever mellan undersökningarna. Från besked till besked. Ska man klara sig den här gången, har den kommit tillbaks, har den spridit sig osv. Får man ett halvår till? Tur att man är en sån där som inte oroar sig förrän problemet är ett faktum. Jag är ju alltid sån så känns inte så farligt faktiskt. Det får bli som det blir och så länge jag inte blir motbevisad så är allt ok och jag är frisk

Finaste Kuba, igår på en tur i Sandsjöbacka: