Jaha, så då var dagens sök avklarat. Vad ska man säga...ibland blir man lite matt!

Vi var bara tre stycken idag så det gällde att ensam hålla koll på stig, radio, snitselmarkerade figgar, rullar och hund-så-in-i-helsicke-i-gasen. För det mesta brukar jag, förutom att värma upp, låta henne springa av sig det värsta innan men den här gången blev det inte så vilket innebar att hon var halvt hysterisk när vi äntrade rutan. Hon flög ut till första figgen, skällde, tog rullen, in till mig, tappade rullen (men kastade sig runt och plockade upp den igen), ut på påvis och skällde igen bara för att figgen var lite sen med belöningen (som fastnade i dragkedjan ). Du milde tid! Jag har ju fnulat lite på att köra skallmerkering med henne eftersom vi ska börja med skyddet och fnulat lite till på hur jag ska lära henne just att skälla. Det verkar ju inte vara några problem. Men, nu är det ju rulle som gäller och övriga skick fixade hon fint...och tyst *haleluja* Däremot var jag tvungen att hålla henne kopplad mellan skicken för att gå vid sidan (utan tjafs och ständiga påminnelser) var inte aktuellt *pust*. Efteråt var hon uppvarvad och något stressad och Heidis stress tar sig lite olika uttryck. Nu för tiden blir hon sten- och grävmanisk. Gräva, plocka, bära osv. Då får man ta tag i henne och sätta eller lägga henne ner för att bryta manin.

Så, en sammanfattning av dagen: lite för mycket temperament och stress, lite för lite mognad och rutin.

Kubas blodöra verkar ge med sig. Fortsätter det så här så slipper hon operation igen. Tack gode värld för det, måtte det bli så! Hon ska äta kortison ytterligare en tid för att få ur den sista vätskan och endast gå koppelpromenader. Stackars mule

Det är tur att hon är så söt den lilla galenpannan