Redan hos uppfödaren märkte jag att Heidi var av det mer bångstyriga hållet. Inte en valp som som avlappnat lät sig lyftas utan snarare var sprattlig, stel och, ja bångstyrig. Varje dag sedan hon kom så har vi tränat avslappning, passivitet och hantering. Ni vet, ligga i knät tills man slappnar av och gärna somnar och sådana grejjer. Numera bråkar hon inte utan ligger relativt lugnt kvar även om hon flåsar som en tok ett bra tag innan hon börjar slumra lite. Men, så fort jag tror att hon nästan har somnat och släpper, så är hon alert som en myra igen. Hon är ingen hund som sömnigt kommer och lägger sig och sussar och gosar. Gosar gör hon gärna och ligger gärna i knät, men aldrig riktigt avslappnat. Jag har faktiskt sällan sett henne sömnig och så där mysigt slapp och sussig. Det är antingen riktig sömn eller också riktigt vaket. Hade Heidi varit människa hade hon varit scout. Alltid redo!