Gaaah, vad det är frustrerande med en RR ibland!

Mina tidigare hundar har älskat att träna både bruks och lydnad. De har varit ytterst lättmotiverade och velat mer och mer. De har har varit glada i hågen och tränat för träningens skull och mest sett godis/leksak/kamp-belöningen som bonus och jag ett sätt att få upp fart etc. Kuba tycker det är superkul med bruksträningen, men i lydnaden får jag kämpa enormt för att motivera henne. Visst kan hon tycka det är jättekul ibland, och visst gör hon momenten fort när hon vill, och visst kan hon ha jättefin kontakt när hon tar upp den frivilligt på promenader för att få godis (och ibland på träningen) och visst kan hon be om mer när hon är i gasen, och visst är hon snabb i allt som en malle ibland. Men vad hon slocknar fort, och vilken humörshund hon är. Är hon på "fel" humör går det inte alls och jag vänder ut och in på mig själv för att få henne dit jag vill. Hon har heller ingen föremålsintresse så ni kan ju gissa att jag inte heller får något gratis när det gäller uppletandet *skratt* Komma ut på tävlings känns i dagsläget långt borta men vi kämpar på :-) Hon är så himla kul att träna med när hon är på rätt humör, synd att det tar slut så fort bara!

Vad lätt det kommer att bli när vi får en bruksras i huset igen. En RR är definitivt ingen ras om man vill komma långt men man lär sig mycket när det gäller motivering och att hitta nya vägar i träningen. Något jag kommer ha stor nytta av även i framtiden.

I dag har vi bara kört några inkallningar och ställande under gång, Kuba är seg i dag av löpet, som om hon har lite mensvärk ungefär. Det ser fint ut men en sak är lite lustig. När jag kallat in sitter Kuba och tittar på mig ett par sekunder med huvudet på sned innan hon far i väg som en raket. Knashund, hur får ja bort det?