Heidis öga börjar se ut som det ska igen. Det har helt slutat att rinna och är bara yttepyttelite rött och svullet. Himla skönt! Jag börjar också må bättre så nu är det dags att sätta igång att träna hund igen. Jag kan ju lugnt säga att jag inte har varit så flitig med det på sista tiden och Heidi kan inte mycket inte. Än så länge så har jag mest lagt krut på att få henne gå fint i koppel. Hujeda mig, hon var nog en husky i sitt tidigare liv. Hon är så energisk och framåt men efter 9 veckors envishet från bådas håll så börjar jag vinna. Skam den som ger sig. Vi tränar också mycket kontakt i olika miljöer med olika typer av störning vilket fungerar toppen. Passivitetsträning blir det med, även det i olika miljöer, samt olika småbitar i apporteringen. Hämta, hålla fast, komma till mig och sätta sig osv.

Hon har hamnat i spökåldern och reser småragg lite då och då men är samtidigt oerhört miljöstark och fullständigt döv för allt som låter. Stora hundar har däremot blivit lite läskiga men det blir bättre för varje hund hon får hälsa på.

Heidi är tokig i barn. När vi går förbi sådana där små så hänger hon i kopplet, tjutandes och vill fram och får hon hälsa så blir hon överlycklig. Tur att man bor vid Slottskogen där det fullständigt kryllar av ungar så i dag har vi tränat "barn är inget speciellt-träning". Lydia har sannerligen gjort ett bra jobb som barnvänjare :-)

Kuba då? Jo hon är glad, frisk, snäll och duktig. Precis som det ska vara! Hon har faktiskt börjat säga i från lite när Heidi är för på så nu har äntligen hennes stackars såriga hals börjat läka ihop fint. Hon har blivit sitt barnsliga jag igen sedan Heidi kom och det är underbart att se!