Har fått lite spårfeber och begav mig till trakterna runt klubben för att lägga ett spår till Heidi under tiden som husse var ute och sprang med Kuba. Jag kollade åt vilket håll den svaga vinden blåste och beslutade mig för var spåret skulle ligga. Som slut lade jag hennes favoritleksak, den långbenta, långörade och grisskära kaninen med en pipmoj i magen, för att se hur hon reagerar på en pryl i stället för godis. Under tiden spåret låg till sig så åkte jag vidare till klubben och tränade lite lydnad. Samma som i går och det gick precis lika bra i dag. Efteråt det lilla passet så satte vi oss och kikade på tävningslydnadskursen och tränade lite passivitet. Ett ynka minipip, men sedan helt knäpptyst och lugn. Duktig tös! Sen var det dags för spåret...hujedamig!

Hon tog spåret jättefint, men sedan åkte näsan upp i vädret och hon vädrade i luften för fulla muggar samtidigt som hon flängde runt i kopplet. Vad är nu detta tänkte jag...tills jag såg första vimpeln. Jag hade gått spåret åt totalt motsatt håll mot vad jag skulle och hade vinden rakt framifrån. Hon kände ju sin älskade leksak i näsan nästan från start så det var ju knappast något spårande alls, snarare ett uppletande i kopplel *suck* Jäkla klantmatte! Nåväl, jag vägrade avsluta dagen på det viset så jag gick ut och lade ett nytt spår, åt rätt håll den här gången, men samma spårslut. Under tiden det "riktiga" spåret gonade sig tog vi en sväng till Sisjän. Jisses vad hon rusade runt och letade spår, hon har verkligen blivit tänd på att jobba, och när vi gick på den andra spåret (som hon tog direkt med nosen i backen) så rusade hon fram, ja så gott det går med 55 kilo bromskloss i andra änden, jisses vilket driv! Spårandet gick i alla fall bra den här gången och hon blev tokglad när hon hittade sin grej igen! 

Efter spåret gick vi ut på en äng så hon fick rusa av sig lite. Där ute på ängen stod fröken rådjur och Heidi satte förstås fart efter henne så rykte i baken! Jäklar tänkte jag, nu är det kört, henne får jag inte se på ett tag. HEEEEDIII vrålade jag smått panikartat och vad gör hundsskrället, jo hon tvärvänder!! :-o Jag blev helt paff och stod där som ett fån och bara glodde. Det var först när Heidi bara var ett par meter framför mig som jag insåg att jag skulle berömma hunden, och det med råge. Det kunde ju inte  vara ett bättre tillfälle med tanke på att jag hade kaninen i ena näven och korvpåsen i den andra så det blev stort kalas!