Fick i veckan en ny monsterspruta med ampull ("bromsmedicin") i magen och första dagarna är jag alltid lite sänkt. Trött och allmänt nere! Varje månad i tre år så det är väl bara att vänja sig vid eländet. Nu har jag i alla fall klarat av första året på universitetet, sista dagen i fredags då vi redovisade vår B-uppsats och opponerade, och har sommarlov ända till 1:a september. Det ska bli förbaskat skönt! Nu ska här återhämtas energi och träna hund. Jag är i alla fall lite stolt över att jag fixade det trots att jag började så snabbt efter behandlingarna. Närmaste prövningen blir väl istället en stor operation då det blivit bestämt att båda mina bröst ska opereras bort.

Zoladexsprutan

I lördags var jag skrivare för klass två på lydnadstävlingen på GMBK. Det var kallt men vi hade riktigt kul domaren och jag. Det var första gången och jag vet att jag har svårt att stå rakt upp och ned så där och mycket riktigt, herre min je vad ont i ryggen jag fick. Mitt stackars diskbrock skrek i högan sky. Men som sagt, skojigt var det och det blir säkert fler gånger. I går var jag figurant på sökträvling i Lerum och blev tokkär i en gul labradorkille. Vilket ljuvligt väsen som dessutom gjorde dagens bästa sök. Kul att se!

Kuba har skurit upp tassen och är seg av skendräktigheten. Heidi har varit med mig på tävlingarna, minglat, tränat passitivitet, lite lydnad och legat tyst och snällt i bilen. Sisa veckorna har det faktiskt hänt lite med växten och hon börjar se ut som en malle. Fin som tusan och mattes lilla hjärta. Jisses vad go hon är! En riktig mysvovve och knähund som gärna ligger sked och älskar allt och alla. Lätt att ha med sig överallt och skojig att träna med. Hon lär sig snabbt som tusan men när hon inte förstår sätter hon sig ner, blir alldeles stilla, tittar på mig med huvudet på sned och säger pip 

Eftermiddagarna har mest tillbringats vid havet.

En hob?

En av dessa små ullbollar hade dagen innan befunnit sig i Heidis käft!

Jajamensan, ni läste rätt. Heidi kom farande från ingenstans (och garanterat viltfritt trodde vi) med något ulligt i munnen som hon lämnade (efter visst lockande) i min hand. Stendöd trodde jag men den lilla visade sig vara helt oskadd. När vi letat upp mamma så hoppade hon glatt (eller snarare förskräckt) i plurret och simmade bort till mamsen. Stackars liten och stackars mattes hjärta!

Där styrktes hypotesen om tollarblod minsann ;-)